Mambo!

Jambiani ar den lilla fem kilometer avlanga och kanske femhundra meter breda byn mellan stranden och den nya asfalterade vagen på Zanzibars sydostra kust. Byn ar byggd pa och av korallsten. Sma gravita stenhus med palm eller metalltak som loper langs med den steniga byvagen. Mellan husen skymtar det turkosa vattnet och den kritvita stranden som jag aldrig verkar kunna bli matt pa. Trots allt sjogras och allt skrap som man far kryssa mellan. Lite har och var langs stranden och i byn tranar unga barfotade pojkar fotboll pa eftermiddagen da den varsta hettan lagt sig tills det att dagsljuset forsvinner. De flesta man har ett europeiskt fotbollslag som de hejar pa vars urtvattade troja de har pa sig sa ofta de kan. De flesta av deras klader ar begagnade och importerade fran Europa. Min van har t.ex. en Hammarby t-shirt. Gar man pa stranden pa kvallen kanner man vinden mot huden och den svala vata sanden mot fotsulorna. Den storslagna stjarnhimlen valver sig fran horisonten till palmkronornas toppar. Krabborna ilar fram och tillbaka fran sina hal i sanden. Ute i vattnet flackar flertalet ficklampor fram och tillbaks vilka tillhor fiskare som letar fisk att spatta med sina spjut. Oftast far man sallskap av en hund eller tva som hoppas pa lite karlek. Forr eller senare stoter man på en strandbar dar det spelas reggaemusik dar turister och unga lokala man hanger runt lagereldar. I byn hanger folk utanfor sina hus tillsammans och diskuterar livet. I morkret. Ofta kvinnor och man var for sig. Konsrollerna ar tydliga i ett samhalle som lever enligt profetens formedlande ord. Ramarna ar tydliga for vad man gor och inte gor.

Om morgonen vacks man av tuppar som gal och brodmannen som cyklar forbi och tutar. Varje timma fran sex till sex kommer dala dalan (den lokala bussen) tutandes och guppandes over den steniga byvagen packad till bristningsgransen med folk inuti och saker ovanpa. Det finns inga precisa avgangs eller ankomsttider eller hallplatser, utan dala dalan avgar typ varje hel timma och man hoppar pa da den kommer. Det finns heller inga specifika begransningar for antal passagerare eller maxlast, utan de och det som vill med kommer med oavsett ledig plats. Och om man vill skicka nagot, allt fran ett brev till ett hus kan man aven gora det med dala dalan. Men gar det sa undviker man den skumpande dammiga akturen och betalar dyrt for en taxi. Vilket turisterna kan. Mzungosen med de valbehovda dollarsen som bor pa de utlandsagda hotellen och gor det man inte skall gora. Gar omkring halvnakna, slosar och klagar och halsar knappt da de tar sig ut fran hotellkomplexen dar de spenderar storre delen av sina pengar. Hotell som tar betalt i dollar. Hotell dar man pratar engelska och italienska darfor att Zanzibar av nagon anledning blivit lilla Italien. Efter att ha varit lilla Arabien, lilla Tyskland och lilla England efter hundratals ar av kolonialisering ar de kulturella influenserna tydliga. (Darav ar ocksa det Zanzibariska utseendet en uppblandning av arabiska gener och Afrikanska gener fran flertalet olika nationer tack vare slavhandel och handel i allmanhet.) Manga man jobbar inom turistnaringen pa hotell, barer eller som utflyktsformedlare och svanger sig med bade engelska och itelienska utover Kiswahilin och Arabiskan de lart sig sedan barnsben. De kvinnor som jobbar in om turistindustrin ar staderskor eller massoser.

De som inte jobbar med turister ar oftast fiskare eller bonder som odlar frukt och gronsaker pa sina jordlotter utanfor byn eller pa traden i byn. Utover frukt och gronsaker odlas sjogras. Pa diverse olika stallen bland husen hanger en unken havslukt fran sjograset som torkar pa marken. Da tidvattnet ar lagt plockar kvinnorna i byn sackar fulla med sjogras som sedan torkas och saljs till Kinesiska hudvardsforetag. Kladda i fargglada kangas (saronger) som fungerar bade som kjol och huvudduk bar kvinnorna tjugo kilo tunga sackar pa huvudet varje dag for att fa nagon ynka krona per torkat kilo sjogras. Bondernas sprakfardighet ar inte lika utvecklad som de inom serviceindustrin. Men folk ar lika vanliga for det och halsar glatt da de ser en och erbjuder hjalp da man behover det. Oavsett fardigheter i tursitsprak eller inte. Manniskor ma vara fattiga enligt materiella matt matt, men det kompenseras av rikedom i kultur och mansklig varme av sallan skadat matt. Som nar man promenerar langs stranden och en aldre man jag aldrig traffat erbjuder mig sin cykel till lans tills nasta dag. Eller att fa komplimanger var och varannan dag och forsoka njuta istallet for att ifragasatta motivet. Att bli en del av det hela.

 

Att undervisa engelska, samhallskunskap och historia infor klasser med tjugofem till fyrtiofem elever. Klasser dar pojkar och flickor sitter var for sig i bankar om tre som ar stora nog for tva att fa plats att skriva. Klassrummen har varken dorrar eller fonster som kan skydda mot sol eller regn. Undervisningen sker storsta delen genom att lararen skriver det som skall memoreras pa svarta tavlan. Med kritor som gnisslar sa att haret staller sig pa armarna. Eleverna har skoluniform, flickorna med huvudduk, vilket gor det galet svart att sarskilja dem och kanna igen dem da de halsar pa mig i byn. Nar jag kommer staller sig alla upp och halsar och nar de svarar pa fragor staller de sig upp. Behovs nagot goras sa gor eleverna det, hamta saker, stada eller vad det nu kan vara. Undervisningen sker pa engelska. For elever som knappt forstar engelska. Darfor att enligt deras koloniala utbildningssystem har man exams pa engelska i alla amnen utom kiswahili, arabiska och religion.Och inte vilken engelska som helst utan avancerad universitetsengelska dar de skall analysera och bedoma och skriva dikter och det ena med det tredje. Pa ett sprak som ar deras andra eller tredje sprak. Pa ett sprak som deras larare i de flesta fall knappt beharskar. Ibland undrar man. Hur de tanker. Om de inte vill att folk skall fa nagon utbildning. Jag har god lust att ga upp till ministry of education och se om nagon av dem skulle klara de exams som femtonaringarna maste ta sig igenom. Att nara halften av alla elever inte klarade sina exams forra aret skulle man kunna tro kunde vara en ledtrad till att nagot inte riktigt stammer. Att de eleverna som har svart att hanga med, eller de som kallas slow learners inte far nagot sarskilt stod utan bara forbises ar hemskt svart att acceptera. An svarare att varken elever eller skola har rad med bocker. Men svarast av allt ar att sta ut med att se att elever som inte skoter sig bestraffas med ett par rapp pa ryggen med en pinne i lararrummet. For de maste ju lara sig. Att inte gora det igen. Och jag kan inte gora mer an att forsoka forklara vad jag tycker ar bra och inte bra. Med storsta mojliga respekt. Utan att vara fordommande eller nedvarderande. For gillar jag det inte ar det ju bara att ga darifran.    

Vantar alltid for lange? Sa kom da elektriciteten till slut. Liksom regnet. Jambiani ar foljaktligen en helt annan plats. Annorlunda an tidigare. Pa kvallarna kan man se folk, tidigare fick man forsoka urskilja folk utifran deras kroppsbyggnad eller kroppsrorelser. De lokala restaurangerna har oppnat igen. Pa kvallen kan man ga till Tajios dar det hanger ungkarlar och ater kottsoppa, pommes eller kryddris. Regnet innebar lagsasong och att folk forsvinner. Hotellen ar om de inte ar stangda sa gott som tomma, liksom stranden. Min van pastar att det under den har tiden kommer upp massa konflikter som annars inte finns mellan folk darfor att alla ar desperata efter turister och de fa dollars som ar i omlopp. Molnen tornar upp sig langs horisonten och ger stranden en dramatisk bakgrund. Ibland oppnar sig himlen och fukten ar genomtrangande. Men det kan ga flera dagar utan regn. Regnperioden har ar lite som svensk sommar. Heta dagar och regniga dagar om vartannat. Eller en ordentlig kortare skur under natten eller pa morgonen. Man gar inte garna ut i regnet, om man inte maste. Regnstall och paraply ar inte pa mode har. Sa det kom ingen till min undervisning da det regnade. Och sedan borjade immigrationsmannen jaga mig eftersom jag interagerade for mycket med lokalbefolkningen for att vara turist. Det ar bara lovligt att lasa bok o bada som turist. Man far inte utfora nagot arbete. Vare sig det ar att plocka skrap eller hjalpa folk med laxor informerade de mig. Om man inte betalade 400 dollar for ett sarskilt tillstand. Sa jag bestamde mig for att ta en paus fran undervisningen. Min telefon och dator bestamde sig i princip samtidigt for att ta en paus fran mig, jag tog det som ett tecken for att det var dags att koppla bort och koppla av. Svart beslut att fatta och folja. Att bara gora ingenting ett slag. Jag tog chansen att bo med mina vanner Lau och Abu. Abu tar hand om tre bungalows pa en mindre oexploaterad del av stranden langs Zanzibars sydostra kust som hans bror haller pa att bygga. El, men ingen flakt och inget rinnande vatten och ingen toalett, vatten fran en brunn och matlagning pa oppen eld. Real life camping. Och en massa smakryp saklart. Och odlor som ater smakrypen. Har viftar geckosen pa svansen. Och sova ute pa verandan under stjarnorna och lyssna till vindtraden. Och vakna till soluppgang och gnisselfageln som bor i kokosnotsstammen. Att hora vattnet skvalpa runt oronen minst en gang om dagen da tidvattnet tillater, garna da flocken med faglar flyger i solnedgangen. Att kora nagra langor simning, utan klor, avgransningar eller annat folk. Att vara ute nara naturen och anvanda kroppen storre delen av dagen innebar inget storre behov for specifik traning och motion. Att leva nara naturen innebar manga ganger en storre respekt for vad den ger oss. A ena sidan slanger folk forvisso skrap vartsom, men a andra sidan skulle de aldrig slanga mat som gar att ata. Pa sa vis behover jag sallan forklara min sparsamhet gentemot naturen har. Efter mycket om och men och nagra slangar beslutsangest bestamde jag mig for att vanta med undervisning och sluta upp med folkhogskolegruppen fran Goteborg som rest till Tanzania pa studiebesok i ett par veckor. Att mota upp med ett gang svenskar och spendera dagarna pa besok pa folkhogskolor pa fastlandet stod i stark kontrast till livet i Jambiani de senaste tva manaderna. Samtidigt som det var skont att inte behova forklara eller ursakta sitt kulturellt betingade beteende var det en utmaning att bemota och leva bland alla de kontraster och utmaningar som det innebar att vara turist i ett frammande land ett par veckor. Och sa fick jag da antligen uppleva det jag dromt om sa lange. Att se giraffer, lejon, zebror och elefanter befinna sig i sina naturliga omgivningar. Obeskrivbar lycka. Efter ett par veckor borta fran den lilla civilisationen som ar Jambiani langtade jag emellertid tillbaks. Jag hade bestamt mig for att aka tillbaks for att ga pa Katrin och Amours brollop som blev lojligt vackert med regnbagar och turkosa vatten o vita strander. Och det var ett kart aterseende da jag val atervande. Manga valkommen tillbaks. Inklusive Chewey, min semesterhund som tytt sig till mig. Jag fick aven ett valkomnande till secondary school i Jambiani efter det att jag fixat volontarvisum. Sa slutligen efter tre manader kunde jag gora det jag planerat att gora, namligen att packa upp min vaska och installera mig i ett och samma rum langre an en vecka och kunna laga min egen mat i ett nagorlunda utrustat kok samt att fa jobba som larare i en lokal skola med allt vad det innebar.

This is africa

Där solen steker. Där hettan är omslutande. Där man lever efter solens styrka. Bara galna hundar och engelsmän är ute i middagssolen. Och soldyrkande rosa europeer förstås. Alla andra tar det lugnt i skuggan. Och är det stekande varmt större delen av dagen så anpassar man sitt leverne efter detta, precis som man i Sverige anpassat sig efter det kalla klimat som härskar över oss större delen av våra liv. Det är ingen idé att stressa eller skynda i värmen. Haraka Haraka aina baraka. Hurry hurry makes no bless. Pole pole ndio mwendo. Slowly but shorly. Helt enkelt: Ta det lugnt! Slappna av. Ingen idé att hetsa upp sig över småsaker. Hakuna matata. Och minst fem andra uttryck för ”Inga problem”. Det ordnar sig. För Gud vakar över oss. Och finns med oss. I allt vi gör och allt som händer. Allt är del av livet. Så det är ingen idé att oroa sig. Man dör inte om man inte sover i en mjuk säng eller inte äter ordentligt eller dricker kranvatten. Det är varmt man fryser inte ihjäl. Det finns alltid någon som har mat eller pengar till mat och var som helst kan man fråga efter ett glas vatten.

Men trots allt så är idag idag och imorgon är en annan dag. Leo ni leo na kesho siku nyingine. Vilket innebär att om man vaknar frisk är man tacksam och glad för det. Att leva länge är en erövring. Är det något viktigt som måste göras så gör man det idag. För man vet aldrig vad som händer imorgon eller vad Gud har i bakfickan för en. Så man tar mest dagen som den kommer. Och planerar inte alltför långt in i framtiden. Det som sker det sker. När det är dags är det dags. Saker o ting tar den tid de tar. Väntar man på något gott väntar man aldrig för länge. Tiden är inte så viktig. Endast ungefärlig. Solen är en bra måttstock. Några minuter hit eller dit gör ingen skillnad. Tiden är del av livet. Livet är del av tiden. Under tiden träffar man oftast någon som man kan dela något med eller uppleva något som man kan lära sig något av eller som berikar livet på ett eller annat sätt.

 Man vet aldrig vem man kan komma att träffa igen och kanske behöva be om hjälp. Därför hälsar man på dem man möter och hjälper och delar med andra. Är man gammal har man lyckats överleva och upplevt och lärt sig mycket på vägen. Därför förtjänar man respekt. Således hälsar man hövligt på äldre och behandlar dem med vördnad och respekt och tar hand om dem när de behöver. Delad glädje är dubbel glädje. Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. Och det är inte så noga om allt inte är perfekt och skönt hela tiden. För det som inte tar kål på dej gör dej starkare. Man klagar inte på småsaker. Man ber inte om hjälp. Vill någon hjälpa sågör de det. Och det gör de. Det är bättre att vara nöjd och glad. För då sprider man glädje istället för missnöje. För det som skett har skett. Det går inte att göra ogjort.

Men har man problem så delar man dem också. Man hjälper varandra. Oavsett om det är intima privatsaker eller inte. Privatsaker är inte privata saker. För de du möter är din syster eller din broder. De flesta är del av familjen. Blodsband eller inte. Man är sällan privat och man är aldrig ensam. Vare sig man delar kläder eller om man pratar om ens sjukdom. Eller om man delar maten från samma tallrik och delar med sig av sin nöjda rap eller om man sitter ihopträngd på en buss eller om man dansar ut sina lustar med hela sin kropp och själ till sina favorittoner så är man inte rädd för att och dela svett och kroppsodörer. Man är inte rädd för att dela helt enkelt. Vad det än är. Och man är inte rädd. Man vidrör vadsom och sitter hursom och går varsom och äter det mesta. Så länge som man lever som Gud sagt. Och visar man respekt inför hans skapelse och gör sitt bästa så kan man bara hoppas på det bästa.

Och utifrån det ser man livet och vardagen. Vilket motar existentiella frågor i grind och gör livet enklare i många avseenden. Även om nyanserna är färre så är färgerna klara. Det är så mycket lättare att se åt ett håll. Och att generalisera och förenkla och försköna. Att tala om oss och dem. För det gör vi ju alla hela tiden. För vad vet jag om Afrika. Eller om Tanzania. Eller om Zanzibar eller ens om Jambiani efter två månader här. Eller om att vara riktigt hungrig och verkligt fattig och inte kunna välja. Då jag kommer med mina förutfattade meningar, mina fördomar, mina värderingar, mina mått, mina vanor,  mina preferenser, min kunskap och mitt bagage. Från en helt annan kultur. Från en sekulär individualistisk kapitalistisk socialdemokrati i kalla Skandinavien. Där vi har allt vi kan önska och lite till. Men fortfarande knaprar piller, springer in i väggar och hoppar från broar.

Trots att man ofta lever ett enkelt liv här och kanske inte har stora materiella tillgångar eller organiserade och välutvecklade strukturer enligt våra mått mätt så har man allt det andra som gör livet rikare än de flesta vackra, välutbildade, berömda och rika. En svalkande havsbris istället för air condition och torktumlare. Solmogen kokkosnöt, banan, avokado och passionsfrukt i träden eller i små stånd utomhus istället för den svala supermarknaden. Varmt hav istället för badkar. Lägereld och stjärnfall i natten istället för tv. Strandfotboll. Barfota istället för strumpor. Flipflop istället för skor. Badkläder istället för underkläder. Shorts istället för byxor. Tid. Att umgås och ta det lugnt. Så, vad väljer man?

vad skall jag ata till middag? det jag kanner for.

vad skall jag gora imorgon? the world is my oyster.

skall jag sortera mina sopor eller inte? jag ar fri att valja.

ska jag kopa nya klader eller begagnade.

vart skall jag aka pa semester? en oandlig lista av olika destinationer.

skall jag studera pa universitetet eller inte?

frihet att kunna valja varderas hogt av manga.

jag funderar over om jag skall stanna kvar har eller aka.

jag funderar mycket over kulturen jag kommer ifran och kulturen jag befinner mig i.

kulturer som formats av politik, ekonomi, religion, klimat och sociala relationer.

att ha mojligheten att valja och att inte ha den. eller att inte ta den. gor alla valmojligheter oss rikare?

att leva i ett varmt klimat kontra ett kallt. bade i temperatur och i umgange. att leva i en individualistisk eller en kommunitar kultur. att leva i en sekular demokrati kontra ett muslimskt korrupt kvasidemokratiskt samhalle i en kapitalistisk varld har sina fordelar och nackdelar.  

skall jag stanna eller aka. vad ar vardet av att stanna. vad far jag ut av det kontra att aka. hur manga elevers undervisning ar vard att stanna for? ar graset gronare pa andra sidan? hur mycket ar tiden vard. hur mycket pengar ar det vart? prestige. kvalitet kontra kvantitet. tankarna snurrar.

men i slutandan har jag mojligheten att valja. till skillnad fran de jag umgas med. de kan bara dromma om att flyga harifran. aven om de vill. vilket gor skillnaden mellan dem och mig. och sa lange skillnaden kvarstar kommer jag att vara mzungo. besokare. utomstaende. hur mycket jag an onskar ta del och vara en del av det lokala samhallet har.